När innebandyn förenar…

InnebandySTHLM föddes ur en idé om att lyfta fram innebandyn i huvudstadsområdet. Receptet var en kort liberal innebandynörd med coacherfarenhet, en fet konservativ idrottsförälder – som enligt vänkretsen inte kan någonting om sport i allmänhet och ingenting om innebandy i synnerhet – plus ett engagemang och en sida på nätet. Det blev det här, och vi hoppas verkligen att Ni kommer att uppskatta arbetet som läggs ner och de texter som vi skapar.

För att presentera oss lite djupare har vi valt att ställa fem korta frågor till varandra, där svaren kan bli lite längre. Frågorna är absolut inte de som våra utvalda intervjuobjekt har fått, utan mer personliga. Varsågod, fem frågor till de två herrar som driver sidan, till Henrik Jitelius och till Fredrik Antonsson.

Henrik Jitelius, du har ofta keps inomhus. Varför? Bländas du av taklamporna annars?

– Det har bara blivit en grej… Jag är ju lite fåfäng när det gäller håret, och oftast orkar jag inte fixa till det inför varje träning, så ja – då får det bli keps. Viktigt med färg också…. haha!

Hur har ditt innebandyengagemang förändrats sedan du blev småbarnsförälder häromåret?

– Mitt engagemang har väl egentligen inte ändrats som helhet. Jag vill fortfarande vara med på initiativ och driva innebandyrelaterade saker. Men, tiden räcker ju inte till – så jag får helt enkelt lära mig att prioritera. Jag kan ju inte vara med på lika många matcher som jag var tidigare – och nu blir det till exempel inga läger längre. Möjligen kan jag lyckas få åka till Sweden Floorball Youth Camp.

Du har tränarerfarenhet av såväl unga killar, som HJ-spelare, tjejer i distriktslag och nu som A-lagstränare för ett damlag. Hur skiljer sig de olika åldersgrupperna och könen åt i coachrollen?

– De skiljer sig ganska mycket – tjejer och killar – skulle jag säga. När det gäller killar så handlar mycket om fart och att ge generella linjer i spelet, och min upplevelse är att killar inte är lika taktiskt mottagliga som tjejer. Tjejer vill ha mer av taktik, och få mer verktyg medan många killar bara vill köra sitt eget race. Med majoriteten av de tjejer jag haft är det viktigt att pusha dem till att våga ta egna initiativ på banan medans killar bara tar initiativet. Det ställer mycket högre krav på mig som tränare – rent taktiskt och pedagogiskt – att träna tjejer. Det ger mig nya utmaningar, vilket känns fantastiskt.

Vilket är ditt största bakslag som innebandytränare, och som du kan vakna upp till mitt i natten och vara kallsvettig över?

– Jag har två stycken. Det ena var en JAS play-off match mot Nykvarn med Vendelsö säsongen 2018/2019. Jag gjorde lite av ett taktiskt självmord när jag försökte att anpassa vårt spel efter ”Nykens”. Vi skulle ha fortsatt på det som vi kunde bäst och jag skulle ha förberett laget bättre.

– Det andra är nog det värsta. Jag brukar se mig själv som en ledare med god dialog gentemot mina spelare, men en gång så blev jag så pass irriterad och arg att jag lyfte fram irrelevanta saker på ett icke godtagbart sätt till en spelare som var missnöjd – med rätta. Det kommer jag för alltid att få leva med, och det ska jag göra för att det inte ska hända igen. Men jag ångrar det verkligen djupt. Det fick mig att börja se annorlunda på mitt ledarskap, och utveckla det.

Vem är den största talangen som du i din coachroll har haft i ditt lag?

– Oj jag har haft många men jag vill lyfta fram en* tjej och en kille.

– På killsidan är det Jesper Lagemyr. Han har allt som man kan önska sig av en stark tvåvägsspelare!

– Tjejsidan, där måste jag ändå få säga två*. Den ena är Saga Emtell från Hammarby, så dominant som 03:a och redan nu etablerad i allsvenskan. Den andra tjejen är en back född 01 från Skåne vid namn Emma Johansson. Hon spelar idag i Stanstad. Så professionell och noggrann i allt som hon gör, och en fantastisk förebild för många tjejer.

Över till Fredrik Antonsson… Eftersom du inte har körkort – hur viktigt är det då med privat taxi?

– Kör man 50 på 30-sträcka under uppkörningen så får man tydligen inget körkort. Men, det är absolut inte bara negativt. Jag är ju en riktig miljövän, det vet alla som känner mig. Samåkning är bra, om nu någon vill köra mig. Och, jag behöver aldrig hålla mig nykter när det ska köras hem från andra tillställningar än innebandymatcher, och jag kan istället briljera med mitt lokalsinne som mänsklig GPS. Det är en av mina stora styrkor faktiskt.

Du har skrivit otroligt många artiklar. Vilken innebandyartikel är du mest stolt över?

– Just innebandy har jag väl inte skrivit så mycket om, än. Jag har ju varit mer av en propagandist inom politik och gnällt extremt mycket på samhällsutvecklingen. Därför ska det bli skönt att få skriva lite mer positiva texter. Tror dock att den bästa texten om innebandy ligger framför mig. Mina bästa texter, oavsett ämne, författas med någon öl i kroppen och en engagerande fråga. Jag inbillar mig att en krönika om hallsituationen i Stockholm kan komma att bli den texten. Där finns det mycket känslor att hantera, när Uppsala har sitt IFU och Nyköping sitt Rosvalla har huvudstaden ett gäng små ”skolidrotts”-hallar utspridda överallt. Att Täby och Tyresö med sina snygga men enkla hallar upplevs som bra säger det mesta. Innebandyn i Stockholm skulle må mycket bra med en eller två multiarenor där spelare och ledare kan ha sin ”fritidsgård” och där klubbarna i närområdet kan dela på träningstiderna…

Du har upplevt många innebandyögonblick. Vilket är ditt bästa innebandyminne?

– För mig själv? Det var nog när jag fanns med i SOS Alarms lag i den årliga innebandyturneringen i Södertälje. Det var räddningstjänsten, polisen, ambulansen, akuten i Södertälje – och vi från SOS. Genom att slå akutens lag undvek vi sista plats. Annars när jag slog Goran Ghafor i innebandyprickskytte under en skön gubbkväll. Det är ärligt talat de enda två innebandyögonblicken som jag har upplevt med en klubba i handen.

– Men så har vi ju de riktigt stora ögonblicken. Alla mina fyra söner har spelat eller spelar innebandy, och de har bjudit på olika ögonblick att minnas. Äldsta sonen Oscar spelade i TT:s 96:or – ett mycket framgångsrikt lag. När de blev bäst i Stockholm var ett underbart minne. Näst äldsta sonen Emil…? Han var en brunkare av rang, så där måste det ha varit någon lagom hård tackling då någon liten kille hamnade i omloppsbana runt Jorden. Lucas, som är trea i skaran, är väl ärligt talat den som har mest talang av de fyra. När han blev matchens lirare i en helt obetydlig placeringsmatch i distriktslags-SM i Gävle så kändes det fruktansvärt bra. Minstingen Felix lirar i TT:s 05-lag och har ett fruktansvärt bra skott. Jag minns ett skott från halva planen som satt i krysset, och minns med välbehag hur motståndarkeepern fortfarande flaxade med armarna när måljublet kom.

Du har även träffat många innebandyledare under åren. Finns det någon du skulle vilja lyfta lite extra?

– Många. Jag skulle vilja lyfta fram Thomas Johansson, Patrik Hellström och Per Johansson som fick ordning på min son Lucas i Vendelsös P02-lag när han var riktigt ung och samlade på bokstäver. Dessutom kan Roger Janssons insats med TT:s 96:or aldrig förminskas. På senare tid skulle jag dock säga Jonas Gafvelin, apropå privat taxi, skönt snack och en ledare som lyfte en av mina söner något enormt…

Vad är det som du gillar mest med innebandy?

– Korven i Sjöstadshallen. Hamburgarna i Torvalla. Pizzan hos Dimce i Rosvalla, och de nybakta bullarna en Selected-morgon på cafeterian i IFU Arena. Och att sporten förenar folk…

Tack!

Fotnot: * När en liberal säger en menar de alltså två… Tänk på det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s