Ett nytt JAS-koncept lanserat – en fördel för Stockholm?

I vår första del av killarnas JAS-problematik lyfte Fredrik fram utsikterna för att kunna göra en satsning mot innebandyfesten, en fest som Salems fantastiska Hjlag var i senast. Fredrik pekade på vikten av att talangerna i Stockholm måste kunna samlas på en mer central plats för att kunna konkurrera med andra hårdsatsande lag ute i landet. I del 2 kommer undertecknad att beröra varför lag – som inte kanske håller nivå för JAS – ändå anmäler sig. Vi har naturligtvis inte glömt bort tjejerna, men där finns en annan problematik som vi kommer lyfta i en egen artikel framöver. Jag vill även poängtera att det som lyfts fram i denna artikel bara är en del av hela problemet, det finns flertalet andra faktorer som också bidrar till Stockholms kräftgång. Artikeln görs i samarbete med JAS-bloggen.

För några dagar sen lade Rasmus Larsson, som driver den populära ”JAS-bloggen”, upp en artikel på sin hemsida om det nuvarande JAS-konceptet. För de som inte har läst den artikeln så hittar ni den här. Ett stort problem som Larsson lyfter fram är att JAS ska vara den serien där landets främsta juniorlag tampas mot varandra, i en tävlingsmiljö som ska kunna forma framtidens spelare. Jag lånar följande citat från Rasmus:

”… Då hade Sverige missat medalj i ett U19-mästerskap på killsidan och därefter har vi förlorat två finaler ytterligare, trots att vi hade en fin 00-kull med en enorm 01-spets där tjeckerna vann med 8-2. Mycket av argumentet då grundade sig i att vår juniormiljö var för svag och det inte fanns utveckling nog, vilket styrks än idag sett till resultaten. Ser man t.ex. på senaste Finnkampen och EFT så tog vi segrar, men vi ser samtidigt ett Finland som spelar med enbart 02:er i princip och redan siktar på nästa VM, där vi istället spelade nästintill en full 01-trupp förutom ett par 02-debutanter i EFT:n.” skriver Larsson i sin blogg.

Min åsikt överensstämmer med Larssons. Vi -Sverige – blir omsprungna av andra nationer, något som bland annat kan härledas till tävlingsnivån i JAS. Givetvis är det inte enbart JAS som har lett till detta, men det går inte att komma ifrån att ett ojämnt JAS har betydelse.

I flertalet serier på killsidan har vi resultat som är tvåsiffriga i överkant. Det är resultat som, i ärlighetens namn, inte gynnar någon spelare eller något lag. I Stockholm har detta under flera år varit ett överhängande problem. Vad är då egentligen unikt för Stockholm? Vi har många lag i distriktet, vilket gör att de spelarna som är längst fram i sin utveckling är utspridda i olika lag. Det är ett vidkänt problem. En annan orsak är att det är väldigt mycket ”hets” om att spela i JAS, dels för att serierna får mycket medieutrymme. En annan orsak som jag kan se det är att många spelare känner att de måste spela i JAS för att synas och kunna utvecklas. Men, samtidigt vill spelaren alltid vara en av de bästa i laget. Det är för många spelare som inte heller klarar av konkurrensen och då hellre byter klubb för att få en större roll. Detta skapar en osund utvecklingsmiljö. Lägg därtill att många föreningar som anmäler JAS-lag inte har ett tillräckligt ”bra” seniorlag. Det innebär att många spelare försvinner till andra klubbar och lag när de inte får spela JAS längre.

En annan orsak är att många klubbar anmäler sig till JAS av fel anledningar. En sådan felaktig anledning är att ett lag ska få rutin eller testa på. Det är inte i min bok en anledning till att delta i JAS. En annan orsak som jag ofta har hört är att ett JAS-lag nästintill är ett måste för att kunna locka spelare till föreningen. Men om laget som helhet inte är redo för JAS? Ska laget verkligen delta i JAS då? Är det inte viktigare att värna om att de spelare som finns i laget får rätt utveckling på rätt nivå? Hur mycket gav det Linus Kollberg att göra 8 poäng mot Rotebro i JAS C under säsongen 2016/2017? För Oscar Kristensen att göra 8 poäng mot Järfälla i JAS C säsongen 2017/2018? Eller Liam Åströms 8 poäng mot Tungelsta/Västerhaninge i JAS E Säsongen 2019/2020?

I ärlighetens namn… Om vi tar en titt på årets JAS grundserier, vad gav det då Hammarby att vara med i JAS E? Hammarby släppte in 105 mål och gjorde 36 mål i Sveriges överlägset svagaste JAS serie på 11 matcher trots att laget kämpade tappert och strongt.  Vilken utveckling för spelarna och laget ledde det till? Idag saknar Hammarby ett JAS-lag. Vad gav det AIK att ta 3 poäng, göra 33 mål och släppa in 115 mål på 13 matcher i JAS D? Vilken utveckling gav det för AIK? I JAS F hittar vi FBI Tullinge som på 16 matcher tog 3 poäng, gjorde 41 mål och släppte in 143 mål. Detta är bara några exempel på lag som, helt ärligt, inte skulle ha spelat JAS. Andra lag, som Vendelsö och Ekerö drog sig ur JAS under eller innan säsongen. Det enda som skedde var att dessa lag blev slagpåsar och det gynnar ingen.

Det finns såklart en annan sida av myntet också, att lag anmäler sig till JAS för att de tror de kan konkurrera, för att de tror på sitt lag. Ett sådant exempel var Nacka Wallenstams JAS lag med stommen i deras 00:or – ett gäng som ändå hade levererat bra i Stockholms juniorserier. Nacka Wallenstam hade dragit sig flera år från att delta i JAS, men nu när deras 00:or skulle göra sin sista säsong som tillgängliga för JAS ville de ändå testa och se om de kunde leverera där. Tyvärr blev inte utfallet så, men det är fortfarande viktigt att lag som tror på sig själva testar JAS om de tror att de klarar det. Men med det sagt skulle ett kvalspel hjälpa även här.

Tittar vi på Playoff-statistiken är den dyster. Mellan säsongerna 2016/2017 till och med säsongen 2018/2019, har olika Stockholmslag spelat 22 playoffmatcher. I 7 stycken (!) av dessa har ett Stockholmslag gått segrande ur matcherna. Lägg därtill att säsongen 2018/2019 vann Bele mot Täby och Salem mot Tyresö i första omgången. Det innebär att bara fem av dessa sju vinster har kommit mot motstånd från lag utanför Stockholm. Under dessa säsonger är det bara Salems IF som vunnit en match i playoff två, under säsongen 2016/2017 när de gick till Innebandyfesten. Dessa siffror är för mig ganska talande. Stockholmslagen har för få tajta matcher som utmanar och ställer frågor till lagen. Stockholmslagen är inte redo när Playoff väl kommer.

De lag som kommer topp tre får knappt möta motstånd som kan ställa frågor till deras spel, de får inte träna på situationer som de kan ställas inför. Bele/Barkarby har de tre senaste Playoffen stött på RIG Umeå – som uttalat spelar man-man. Säsongen 2017/2018 pressade de RIG med förlorade med 8-6. Vad hade hänt om de till exempel hade mött Salem, som är Stockholms bästa lag gällande man-man försvar – i två matcher. Det hade antagligen gjort mer än att Bele vann mot Rotebro med 2-10 i sista omgången av grundserien, eller när de vann mot Stenhagen, Järfälla, Vaxholm med resultaten 3-17, 15-3, 3-14.

Om vi sätter hela idéen med att matchas mot lag som utmanar din spelidé inför ett slutspel kan jag dra en parallell till Herr-VM 2018. Sverige inledde med att besegra Finland med 4-5, inget ovanligt resultat eftersom Sverige allt som oftast vinner över Finland i EFT, vänskapsmatcher, Finnkamper etcetera. Därefter vann Sverige mot Norge med 9-1 och Danmark med 25-0, resultat som inte är så konstiga egentligen. Sverige vann sin grupp och fick möta Lettland i kvartsfinal, en match som vanns med 14-1. Ni kanske ser vart jag vill komma? Vilka frågor har ställts till Sverige hittills på 4 matcher? I semifinalen väntade Schweiz, som med nöd och näppe slog Norge i kvartsfinalen. Sverige vann på straffar, mot ett Schweiz som kom tvåa i sin grupp – Tjeckien vann den gruppen – och precis tog sig förbi Norge. Schweizs spel hade blivit utmanat i flertalet matcher fram tills semifinalen, motståndarna hade ställt frågor till Schweiz spelidé. Schweiz hade behövt ge allt i 60 minuter, varje match och de var bättre än Sverige i semin. I finalen mötte Sverige som brukligt Finland och blev helt överkörda spelmässigt – samma Finland de nästan alltid vinner mot och som de vann mot i första matchen detta VM. Sverige fick sitt första riktiga test mot Schweiz i semifinalen, och dagen efter möter de Finland. Finland hade haft en tuffare resa överlag till finalen, utifrån resultaten, och har inte kunnat besvara frågorna Schweiz ställde. Tiden var för kort. Varför gör jag denna analys? Enkelt, du behöver återigen matcher där ditt spel utmanas, du behöver hela tiden hitta ny sätt att tävla i matcher där du är avsevärt bättre än dina motståndare, du behöver bli förbered på olika scenarion i de matcher du spelar. Sverige hade inte behövt möta Norge,Danmark och Lettland. Det gav inga frågor i grunden till deras spel är min tes. Samma sak händer med JAS-lag från Stockholm i Playoff, de kan inte vara inte förberedda på det som väntar.

Larsson gav följande förslag på förändring i Jas-Bloggen:

”- För att höja både status och kvalité på matcherna så borde vi begränsa platserna, ha en Elit-klass och sedan ha en mer öppen och allmän under. Vi borde ha sex där varje grupp innehåller ungefär åtta lag, vilket gör att vi totalt landar på 48 lag. Den mängden lag kan vi absolut upprätthålla en bra kvalité på. Jag förespråkade tidigare fyra grupper, men kan nog sträcka mig till sex för att resorna inte ska bli en enorm börda och för att det ska kännas rimligt för fler lag”.

”- Mitt förslag är följande – inför säsongen 21/22 så utlyser förbundet redan nu att de 32 lagen med bäst poängsnitt kommer vara direktkvalificerade. Då vet alla förutsättningarna redan inför och hur många poäng man kommer behöva landa på. Därefter finns det 16 platser att göra upp, vilket avgörs i ett kval i mitten/slutet av augusti. Lagen anmäler sig till JAS, grupperna delas in (borde handla om ungefär 60 lag), där varje grupp borde ha 3-4 lag. Alla möter alla under två dagar, där ettan går vidare direkt. Övriga hamnar i en underliggande JAS där det alltså är fri anmälan.

Det leder alltså till åttalagsgrupper där jag tycker att topp fyra i varje gruppspel ska vara direktkvalificerade för säsongen efter, vilket gör att vi återigen landar på de 32 lagen. Även om fjärdeplaceringen inte innebär ett playoff, så ska man vara värd att spela året efter då man kommit på övre halvan

Det här är en idé som jag tror på sikt kommer att gynna Stockholm som distrikt gällande både elit och bredd.

Fri anmälan tycker jag ska bestå. Det måste ändå vara föreningens beslut om de vill ha ett lag i JAS eller inte… Men ett förkval för att dela in nivåskillnaderna hade varit en bra åtgärd för ett upplägg som idag inte funkar. Det skulle krasst innebära att de bästa spelarna kommer söka sig till de JAS-lagen som spelar i Elit, om de har den ambitionen. Samtidigt kan de lag som vill spela JAS, men kanske inte är i nivå med Elit, kan göra det mot lag i samma nivåspann. Det skulle leda till att lag och spelare matchas mot motstånd på samma nivå där varje match blir avgörande och att tävla i 60 fulla minuter på planen.

Sedan finns det givetvis falluckor – som att lag riskerar att förlora spelare som vill söka sig till ett JAS-lag på en högre nivå. Men ska ett lag stå i vägen för en spelares vilja att utvecklas och testa sig själv på en högre nivå? Det tror jag alla är överens om att det inte ska, men då måste lagen i Stockholm släppa på prestigen mot varandra. Vi är ett distrikt. Vi måste kunna se helheten och inte vilja behålla spelare för klubbens själviska intressen när spelaren söker en nivåhöjning.

Vi måste våga förvalta de spelare som satsar mot ELIT, prata om elit – utan att göra avkall på bredden. Det går att separera dessa.  En mer tydlig indelning på JAS kommer att gynna Stockholm på sikt och göra att vi inte tappar våra talanger till klubbar i andra distrikt.

//Henrik – InnebandySTHLM

Här kan ni läsa vår första del

Här får ni återigen en länk till artikeln på JAS-bloggen

En kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s