Krönika – En talanglös huvudstad?

Siffror är alltid viktiga, alldeles oavsett om det handlar om resultat i innebandymatch, poäng i en innebandytabell eller totalen på lönebeskedet. De siffror jag tänkte börja med för att komma igång med den här krönikan om den till synes talanglösa huvudstaden handlar om antalet invånare i några utvalda regioner och kommuner. Enligt den senaste statistiken bor det 99 477 personer i Sundsvalls kommun, 42 847 personer i Lerums kommun och 2 385 643 personer i hela Stockholms län och alla kommuner runt huvudstaden. Av Sveriges befolkning bor 23 procent i och runt Stockholm, i det som de infödda kallar ”Lenet”. Det är den verklighet vi har att förhålla oss till när vi idag får läsa nyheten om U19-uttagningen och när bara, endast, blott och allena 4.35% av spelarna kommer från ”Lenet”…

Den här krönikan handlar om killarna som spelar innebandy i Stockholm. Tjejerna har uppenbarligen inte alls samma problem, och varför det är så kan vi grotta ner oss i någon annan gång. Men nu var det nu som killarnas U19-trupp släpptes, och fantastiska spelare som Ludde Johansson, Jesper Lagemyr med flera fick veta att de inte hade nått lika långt som kompisarna på landet. För innebandynörden i Stockholm blev uttagningen ännu ett skäl till att deppa.

Skulle antalet uttagna innebandyspelare i U19-truppen motsvara befolkningssammansättningen i landet skulle den enda uttagna 08:an Hjalmar Hjorth ha haft sällskap av ytterligare tre och en halv stockholmare. Men Hjalmar Hjorth är ensam, och anses vara den enda talangen född 2002 och som bor i ”Lenet” som håller klassen. Hjalmar Hjorth håller klassen, han är riktigt bra – och redan en etablerad spelare på allsvensk nivå. Men när Hjalmar Hjorth är ensam så skickar det en signal om hur bra – eller snarare dålig – innebandyn i Stockholm är på att ge alla de talanger som faktiskt finns en bra utveckling och en rimlig chans till fantastiska framgångar även på internationell nivå. Något görs bättre ute i landet, rätt mycket faktiskt. Det handlar om träningsmöjligheter, om innebandyhallar och hårdsatsande klubbar med stort stöd av såväl kommuner som sponsorer. Allt det saknas i Stockholm, och det är genuint sorgligt. Dessutom är det ett svek mot ”Lenets” innebandytalanger, som har sämre förutsättningar än sina kompisar ute i landet. Det räcker ju med att åka till Uppsala, 40 minuter norrut för att lämna mörkret och kunna se ljuset.

Tillbaka till siffrorna. Hade U19-truppen motsvarats av spelare utifrån befolkningssammansättningen så hade Lerum haft med två tår och en tumme, Sundsvall ett knä och armbåge. Men lilla Lerum har med fyra ytterst talangfulla killar och Sundsvall har med två extremt skickliga spelare. Det finns inget att säga om någon som är uttagen i U19-truppen. Alla hör hemma i den miljö. Alla spelarna i U19 för unga män är värda att vara där. Det är inte det som denna lätt bittra krönika handlar om.

Förbundskapten Puskala säger att ” – Det är otrolig klass på de här årskullarna. Vi har allt som behövs för att få ett internationellt slagkraftigt lag!” och jag kan bara hålla med. Det är spets, topp och talang i överflöd – varav en enda, ensam stockholmare. Ringer det inga varningsklockor nu så behöver det aldrig mer ringas. Innebandyn i Stockholm måste fundera ett par varv om vad som har skett, vad som sker och vad som är på väg att hända. Att Stockholm saknar ett SSL-lag kan inte vara en förklaring. Det finns inte i Sundsvall eller Lerum heller. Sundsvalls hallar är precis lika sunkiga som Stockholms. Tillgången på mat, vatten och kosttillskott är precis lika stor i Stockholm som i Lerum. Det är alltså något generalfel.

Salems 2000-kull var ärligt talat det senaste som fanns i ”Lenet” som kunde betraktas som en utmanare i åldersklassen i Sverige. När Ingarö var på ”Festen” med sina 02:or och några 03:or blev laget ett relativt lätt byte för landsbygdslagen, trots att Ingarö var riktigt framstående i Stockholms olika serier. Handlar det bara om en tillfällig svacka, något som vi bara måste stå ut med och som kommer att bli bättre? Eller är det något riktigt jobbigt som bara är inledningen på en lång svacka? Jag tror tyvärr på en lång svacka. Förra året fanns det två 01:or i den första U19-truppen, TTIBK:s Oscar Magnusson och Liam Åström, då Ingarö/Värmdö och nu Storvreta. I år är det alltså en, Bele Barkarbys Hjalmar Hjorth.

Det finns massor av duktiga 03:or, 04:or och 05:or i Stockholm, men det känns utan tvekan som om de har sämre förutsättningar än kompisarna i Uppsala, Falun, Umeå. Det finns nämligen massor av duktiga 03:or, 04:or och 05:or ute i landet också – där hallen känns som ett andra hem och där det finns en tydlig och rak karriärväg för den som har just den ambitionen med sitt idrottande. För den som vill bli framgångrik herrspelare och bor i Stockholm finns det egentligen bara ett val. Att lämna huvudstaden för någon annan del av landet. Det är lika sorgligt som det är sant.

Med den här bittra krönikan vill jag öppna dörren för en seriös diskussion om hur vi gemensamt kan få upp innebandyn i Stockholm på banan igen, och ge våra spelare bättre förutsättningar. Vad anser Du som läser kommer att krävas? Hur ska vi gemensamt kunna skapa ett större intresse för vår sport – så att den får genomslag när sponsorer ska stötta och kommuner prioritera? Hur skapar vi förutsättningar för talangerna, ledarna och sporten i vår del av Sverige att lyfta ännu mer? Du kan kommentera här eller på våra sociala medier, och vill Du säga mer – så är du mycket välkommen att skriva ett inlägg. Det här är något vi måste göra tillsammans, om vi ska ta oss ur mörkret och kunna se ljuset igen. Och då syftar jag inte på det ljus som tydligen ska skönjas när man är på väg att dö…

Fredrik Antonsson

Fotnot: Foto till artikeln: Holger Ellgaard – Wikimedia Commons.

5 kommentarer

  1. Jag kan bara instämma i denna artikel och undran. Det är dax att man inom Stockholms län och dess kommuner börjar samarbeta och inte ha något revirtänkande utan nytänkande allt för att få komma igång med minst 4 stora multihallar som de har i andra län.

    Gilla

  2. Vi famlar i mörkret. Det finns ett antal bra ledare med lång erfarenhet på alla nivåer, de flesta har åsikter om det mesta vilket är bra. Generellt upp med blicken och sök mer ödmjukt är min känsla av behovet. Vi vill har fler hallar men troligen är det inte så enkelt, kanske räcker det en bit på vägen. Förespråkare till fler sporthallar, jag har själv kikat på alternativ för ett antal år sedan. Spontant känns det som att vi har tappat lite avseende ledares och spelares engagemang/ansvar i frågan om inställning, vad som faktiskt krävs för att bli bäst. Sådant vi själva kan påverka baserat på dagens förutsättningar , exkludera tänket nya hallar till exempel.
    Intressant om IBStockholm, som gör ett kanonbra jobb, kanske kan få till en kartläggning som berör konkreta skillnader som till exempel vad och hur vi tränar, ger spelarna verkligen allt, får vi ledare fram budskapet på vad som krävs och får spelare verkligen dessa förutsättningar, eller skyller vi ledare hellre på hallar?
    Kanske någon i Stockholm sitter på svaret. Men, ödmjukt lyssna på Puskala genom att intervjua honom. Kanske exempelvis IBStockholm har möjlighet att starta där. Frågor/svar som beskriver vad som faktiskt skiljer sig åt ur hans perspektiv för att sedan analysera. Jag har inte hängt med till 100% i problematiken, kanske detta redan är genomfört och de svar som ledare ger i ”lenet” bygger på någon form av liknande kartläggning.

    Gilla

      • Denna del är mycket nära kopplat till ”träna på att träna” och ”träna för att vinna”. Min poäng är att vi, enligt min bild, generellt sett inte ”tränar på att träna för att kunna träna för att vinna”. Samt fler inställningar och värderingar som jag tror på krävs. Om vi vill dvs

        Gilla

  3. Jag är inne på samma spår som Mia och Robert, vore intressant med en kartläggning över vad klubbarna har för visioner, hur många Stockholms klubbar vill verkligen till SSL?
    Erbjuds det några givna elitförberedande verksamheter för juniorer idag?
    Om det erbjuds uppmuntrar vi spelar dit?

    Min känsla är tyvärr att innebandy har blivit mer ”innebandy” i Stockholm.
    Det är mer nice att träna 2 dagar i veckan med polarna och vara lite duktig i div 1 än att försöka nå SSL med en risk att misslyckas.

    Det är lättare för klubbarna organisatoriskt att ha ett div 1 lag då fokuset såklart är hela föreningen.
    Ett A-lag på högre nivå kostar mer än vad de smakar tror jag de flesta styrelser tycker.

    Med de sagt kan jag tänka mig att vi är duktiga i Stockholm på bredd och ungdomsidrott vilket är bra, men det leder inte till några landslagsspelare eller SSL klubbar.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s