Krönika: ”Att träna för att vinna?”

Det kan vara på sin plats med en varning i början på den här krönikan. Det kan bli lite, eller rentav mycket gnälligt. Texten kan framstå som överdrivet bitter, men det handlar faktiskt om omtanke om den sport som förenar oss som skriver på den här sidan och de som läser om samma sport här hos oss. Det handlar om innebandyn och synen på träning, på vad en spelare på elitnivå borde kunna förvänta sig avseende träningstillfällen och vad man borde kunna förvänta sig av en elitspelare i innebandy. En idrott där det finns en hel del elitlag som tycks tycka och tro att det räcker med två träningar om sammanlagt tre timmar i veckan, och där en match trots den minimala träningstiden ofta kräver sin återhämtning. Detta kommer den här krönikan att handla om. Om varför innebandyn hos andra idrottare och sporter är så svår att ta på allvar…

Blå nivå enligt SIU – Svensk Innebandys Utvecklingsmodell – handlar om att lära sig att träna. Röd nivå handlar, enligt samma utvecklingsmodell, om att träna för att träna. När man väl kommer upp på svart nivå – ungefär vid juniornivån – så säger samma modell att man ska träna för att tävla, och senare träna för att vinna. I min värld krävs det mer träning för att tävla och vinna, än för att lära sig träna för att träna.

Låt oss titta på den fiktiva kommunen Nangijala. I kommunen finns flera olika lag i flera olika idrotter men på ungefär samma nivå i det nationella seriespelet. Hockeyklubben Nangijala Körsbärsdalens Hockey har ett division 1-lag som tränar fyra gånger i veckan. Hockeyklubbens juniorer har precis lika många träningar, och varje träning inkluderar ett ofta stenhårt fyspass. Det kan behövas för att orka bära upp all skyddsutrustning som man behöver i matchsituationerna – cirka 20 minuter per match. Nangijalas handbollsklubb spelar förvisso en nivå högre upp, i allsvenskan. De tränar också fyra gånger i veckan, och med ett långt löppass som inledning en gång i veckan. Fotbollsföreningen IFK Nangijala har jobbat sig upp i tvåan efter några år i den lägre seriesörjan – och tränar också fyra gånger i veckan. Samtidigt finns det ett dåligt uppmärksammat basketlag – Nangijala Basket – som också spelar i division 2, och som har fyra träningar i veckan. Den lokala schackklubben Katlaborgen har två träningspass för sina spelare, och ligger alltså på en annan nivå…

Kommunen har även ett ”innebandysällskap” med ett innebandylag som siktar högre än där man är idag. IBS Nangijala Nangilima har stolta traditioner, och en uttalad ambition att nå den näst högsta nivån i seriesystemet så fort det bara går. Samtidigt erbjuds bara två – ja, två – träningstillfällen i veckan om totalt tre timmars träning. Lagets riktigt unga spelare kan förvisso tillgodogöra sig juniorträningar för att kunna få lite mer träningstid. De lite äldre spelarna har bara sina totalt tre träningstimmar, men går sönder ändå och behöver vila ibland när det utöver träningarna dessutom har varit match. Då står man över en träning, av två. Det spelar ju liksom ingen roll, man får ju spela match ändå. Att det finns en schackklubb och ett damveteranlag i ishockey som tränar lika mycket, eller lite, säger väl en del om träningsuttaget.

Det går säkert att skylla på brist på halltider, i de alldeles för få sporthallarna i Nangijala. Det går säkert att skylla på sämre ekonomiska förutsättningar än de förhållandevis ”rika” ishockeyn och fotbollen. Men basketen? Handbollen? De har precis samma förutsättningar som innebandyn, men där tränar de verkligen för att kunna tävla – och för att förlängningen kunna vinna. Men den lokala innebandyklubben är inte ensamma på sin nivå om att träna så lite. En tredjedel av lagen i deras serie har samma pinsamt låga träningsnivå för sina representationslag. Och så finns det folk i innebandybubblan som undrar varför andra idrottare och idrotter har svårt att ta innebandyn på det allvar som vi tycker sporten förtjänar…?

Att lägga lagaktiviteter som festkvällar under säsong är ju också något som tycks tillhöra innebandyns själ. Jag kan inte räkna de tillfällena som jag har hört om brakfestande innebandylag på hög nivå under seriespelet, utgångar som sedan gör att man ”känner sig lite sliten…” när det är dags för den alldeles för sällsynta träningen under veckostarten. Känns det som elitidrott med ambitioner? Eller mer som Korpen? Jag vet inte säkert, eftersom jag aldrig har varit elitidrottare. Men jag anar var jag skulle placera mig själv efter en festkväll en helg, och det är inte i ett ambitiöst lag med höga ambitioner.

Det här skrivs av omtanke för VÅR sport. Vill vi att innebandyn ska kunna tas på allvar så krävs det en genuin uppryckning på de nivåer som idag är division 1 och division 2, där spelarna tränar för att tävla och för att vinna. Det finns en annan nivå som passar för de där segrar inte betyder lika mycket, träna för att må bra – eller bättre. Som det ser ut nu mår inte innebandyn så bra på nivåerna under SSL och Allsvenskan, och ärligt talat bär klubbarna själva en stor del av ansvaret för att det ser ut. Så, bli mer professionella. Ställ högre krav. Träna mer. Som det är idag är det absolut inte tillräckligt, inte i förhållande till andra sporter – säger den feta krönikören med en chipspåse bredvid tangentbordet.

InnebandySthlm / Fredrik

5 kommentarer

  1. Innebandymagasinet pumpar ut artiklar och krönikor kring det mesta runt innebandysverige. Men jag tror aldrig någonsin de ens har varit i närheten av att träffat såhär rätt i en enda av dem. Du lyfter det som deras ”journalister” inte ens vågar skriva, för att det skulle göra deras jobb till åtlöje! Det är verkligen såhär det ser ut, och det är tragiskt! Men mycket snyggt sätt att lyfta problemet, hoppas fler får sig en tankeställare!

    Gilla

  2. Hej
    för ca månaden sedan kommenterade jag , via denna sida/blogg, frågeställningen om varför Stockholm har det så svårt på kill/herrsidan.
    Det Ni skriver i denna krönika angående ”träna för att vinna” ingår i konceptet i min förra kommentar då jag upplever att krönikan mappar stora delar av Sthlm ib:s inställning generellt på kill/herrsidan.
    Bra skrivet!
    ///Robert Carstens

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s