Krönika: ”Omkörning i gräddfilen…”

Det kan – återigen – vara på sin plats med en varning i början på den här krönikan. Det kan bli lite, eller rentav mycket gnälligt. Texten kan återigen framstå som överdrivet bitter, men det handlar faktiskt om omtanke om den sport som förenar oss som skriver på den här sidan och de som läser om samma sport här hos oss. Det handlar om innebandyn och synen på vem som skall spela och varför, vad vår sport måste göra och anamma för att kunna vinna respekt hos de andra idrotterna och sporterna i Riksidrottsförbundet. Innebandy tycks vara en idrott där det finns en hel del elitlag som tycks tycka och tro att det funkar med en gräddfil och gamla bedrifter för vissa, medan andra kan slita en hel försäsong och ändå få ett finger i plytet av de ansvariga. Om det kommer den här krönikan att handla om. Om varför innebandyn hos andra idrottare och sporter är så svår att ta på allvar…

Det finns några lag som engagerar undertecknad extra mycket. I ishockey handlar det om Ärans och Hjältarnas lag, Brynäs IF. Brynäs senaste säsonger har varit som en berg-och-dalbana, med en såväl jobbiga uppförsbackar och skrämmande nedförsditon. Sammanfattningsvis har allt varit skit.

Det finns många kända brynäsare, med ungefär samma träningsuttag som undertecknad. Rolf Lassgård och Thomas Di Leva är två av dem. Det finns säkert en hel del dugliga idrottare i andra idrotter, och gamla föredettingar i ishockey – typ Niklas Wikegård – som innerst inne älskar Brynäs. Men Brynäs skulle aldrig någonsin, någon gång släppa in en halvt otränad Wikegård eller en helt otränad Lassgård på rinken i en viktig match, under seriespelet. Har du inte kört försäsong, tränat hårt länge så är du helt enkelt körd.

I ishockeyn hade inte en fotbollsstjärna med enorma meriter i just fotboll kunnat slå sig in i ett lag i högsta serien bara sisådär. Jo. Jag syftar på Henke Larssons innebandykarriär i Helsingborg. Går det att ta innebandyn på allvar efter något sådant? När en något äldre man med extremt fokus på en helt annan idrott går in och föser bort unga spelare som har tränat hårt och vigt sitt liv till innebandyn ur Helsingborgs A-lag? Det är skamligt.

Samma sak med Niklas Jihde. Jihde den yngre är förvisso en ikon i innebandyn. Framgångsrik förebild, fantastiskt bra och härlig på planen. Då. Men inte lika mycket nu. I ett förvisso uttalat spektakel fick Dalen just Niklas Jidhe att köra en match med Umeå-laget i SSL 2019, efter dryga 10 år utan närkontakt med den sport som Jihde lyfte. Just i den matchen fanns det säkert någon ung, hungrig talang som fick sitta på läktaren för att Dalen hade betalat 11 000 kronor till Diabetesgalan för att få använda en 43-årig föredetting. Vilket signaler skickar det? Blir innebandy mer seriös på det sättet? Knappast är det rimliga svaret.

De ovan nämnda fallen är två unika fall som trots allt och ändå inte kanske dödade lust och ambitioner hos de yngre spelarna i Helsingborg och Dalen. Problemet är att samma fenomen tycks existera rätt brett och rakt av i flera klubbar med uttalade elitambitioner. Äldre spelare kan strunta helt i försäsongsslitet och den jobbiga uppbyggnadsträningen, för att istället ha fokus på sejdel-muskulatur, fickpingis och solbränna utan att riskera sin startplats i laget – och det samtidigt som de unga spelarna och de seriösa äldre spelarna sliter hårt för att förtjäna en plats i laget. Sedan, lagom till säsongsstart kommer en oskön omkörning i gräddfilen och ungtuppens idrottsskada blir sittsår efter alldeles för mycket bänknötande…

Det finns i detta fall inga andra att anklaga än de ledarstaber och tränare som tycker att detta är okej, att en förvisso rutinerad räv med gedigen erfarenhet men uppenbarligen dålig träningsdisciplin ska slinka förbi de som gett allt och mycket mer för en plats i laget. Det är inte seriöst i mina ögon, och det är något som innebandyn måste komma förbi för att framstå som en seriös idrott på samma sätt som fotboll, ishockey, handboll eller schack.

Som det är nu känns det som om gamla meriter betyder så mycket mer än träningsvillighet och uttalade ambitioner i innebandyn. Henrik Larsson var inte ens innebandyspelare, men kunde ändå kliva rakt in i ett SSL-lag. Visst, Henke drog nog publik och sponsorer till Helsingborg. Men signalerna till de unga spelarna som ville framåt och uppåt, hur ser det ut egentligen? Kan någon stå rak i ryggen och säga att det är rätt sätt att ta innebandyn framåt och bli en attraktiv idrott för seriösa, unga idrottare? Diskutera gärna i smågrupper och kommentera nedan…

Tack för ordet.

-Fredrik InnebandySTHLM

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s