Pandemin greppar tag om Innebandystockholm….. igen

Efter att ha legat på sparlågan är det dags för oss att börja leverera igen, speciellt i dessa tider när vi får se minimalt med matcher. Vi kommer bjuda på en statuskoll på alla lagen i div 1, göra en summering av JAS herr och dam och förhoppningsvis återuppliva våra tidigare artikelserier. Men först en krönika om det rådande läget…..

Det är fullt förståeligt och naturligt att förbunden gör det de kan för att förhindra smittspridning, i damernas division 1 blev tex matcher uppskjutna redan för 3 veckor sedan när Hässelby skulle ta emot Älvsjö. Sen går det alltid att diskutera varför inte lag får träna under ordnade former som det tidigare var under pandemin. För seniorer och juniorer är det samma förutsättningar för de lag/serier som verkar i Stockholm, utom damerna i SSL och Allsvenskan.

Även om det är tråkigt förstår jag förbundets agerandet, det finns saker som är viktigare än sporten ibland, men frågan om att genomföra träningar borde kanske tas upp igen hos Svenska innebandyförbundet.

Stockholms innebandyförbund har följt de direktiven som de har fått av Svenska innebandyförbundet och bjuder in dig som föreningsrepresentant att den 4/11–2020 delta i ett digitalt möte med Stockholms innebandyförbund och föreningar om det rådande pandemiläget i Stockholm, missa inte det!

Info finns på förbundets hemsida under denna länk.

Svenska innebandyförbundets agerande ska ifrågasättas men är bara en del av problemet

Jag har läst flertalet inlägg och debatter om just detta, det finns många bra åsikter där idrottens funktion har en viktig roll i vårt vardagliga liv, ung som vuxen. Jag håller med i många av dessa, men det är även viktigt att inte glömma bort att vi är i en pandemi och alla beslut är kanske inte alltid logiska och rationella. Vi har aldrig tidigare varit utsatta för den här ”attacken” mot det vi alla älskar.

Svenska innebandyförbundet gör väl delvis rätt som inte stänger de högsta serierna, men det är klart värt att ifrågasätta stängningen av damallsvenskan för de lagen som finns i de utsatta distrikten. Argumentet är att det handlar om antalet spelare som har en betydande del av sin inkomst som innebandyspelare, och då har förbundet sett att detta finns i SSL herr och dam samt Herr-allsvenskan.

Även om argumentet i sig inte är fel så är agerandet att inte låta damallsvenskan fortsätta, ett slag i magen för daminnebandyns konkurrenskraft och dignitet. Innebandyn har varit en stark aktör och förebild för jämställdhet inom idrotten, något jag själv är stolt att kunna belysa när jag diskuterar min sport med andra människor, men här blir det lite av ett självmål. Inför årets säsong valde förbundet till och med att strypa serierna till att bli större ,ha en mer geografisk förankring men även för att det inte skulle bli för långa resor ur ett ekonomiskt och säkerhetsperspektiv.

Föreningars ansvar i situationen? Bidrar kanske mer till grundproblematiken

Christian Svensson på Innebandymagazinet skrev en bra och nyanserad krönika om just detta. Han lyfter fram att förbundet kunde agerat annorlunda men att föreningarna också har en del i att ett beslut av denna dignitet tas. En konsekvent satsning på herrarna i många föreningar och inte på damerna lyfts fram, varför är det så?

Ni kan hitta hans krönika i helhet på denna länk.

Jag vill dock bidra med en ytterligare ingångspunkt. Varför är damallsvenskan uppdelad i fyra serier istället för två som herrarna? Det gör direkt att det blir mer ”strid” om spelare, flera lag som har större ekonomiska behov, möjligen färre sponsorer, flera lag geografiskt som du kan åka och titta på genererar säkerligen lägre intäkter (även om de inte är höga är det fortfarande intäkter).

Sen finns det även en orättvisa i att vissa lag får träna och spela matcher och inte andra, där kanske Svenska innebandyförbundet borde ha stängt ner hela damallsvenskan ur ett rättvist perspektiv. Ur ett mer jämställts synsätt borde herrallsvenskan också lagts på paus eller att damernas fått fortgå.

Nu har de allsvenskan damlagen skickat i en skrivelse till förbundet och pekat på orättvisan i ett sådant här förslag. En jämförelse om förutsättningarna för träning och match för de som inte kan bedriva verksamhet kontra de som kan det.

Precis som Christian Svensson påpekar är detta en komplex situation där alla beslut inte kommer tas emot väl.

Men Svenska innebandyförbundet hade en chans att sätta ett högt signalvärde för daminnebandyn men satte snarare en prislapp på den. Hårt sagt men det är sanningen, nu har de ramlat ner i ett hål där vägen upp har blivit skadad.

En liten dröm

Om jag tillåts att drömma, hade det inte varit spännande att sätta upp en ”bubbla” likt NHL gjorde i Stanley cup spelet och spela SSL herr/dam och allsvenskan Dam/herr i IFU arena? Nu finns inte de ekonomiska förutsättningarna, men drömmar har inget pris.

Hur hade du agerat om du varit Svenska innebandyförbundets generalsekreterare Mikael Ahlerup eller ordförande Märit Bergendahl?

// Henrik – InnebandySTHLM

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s